så eftersom jag inte har något annat för mig, så tänker jag skriva av mig lite..

inget av de jag skriver är något man behöver ta åt sig av om man känner sig träffad heller eller så.

iallafall, snart är de 3e augusti igen, då skulle annie varit 11 år, vilket betyder att de var 11 år sen jag träffade henne senast, 11 år av längtan, saknad, kärlek och hat. längtan av att få se dig igen, att få höra din röst, se dig som person, bråka med dig, säga att jag hatar dig fast jag egentligen älskar dig så otroligt mycket, bara få säga hejdå. saknad, saknad av att ha dig nära. kärlek, kunna säga jag älskar dig och få ett svar, kunna visa hur mycket du betyder. hat. hat till den som tog dig ifrån mig. var de aldrig menat att du skulle tillhöra oss? hat till alla som säger att dem vet hur de är, när dem i själva verket inte har en aning om hur de känns att alltid längta och hoppas på något som aldrig kommer ske.

men samtidigt vet jag att du har de bra, att du är fri. vi kommer träffas en dag, och du kommer du vara lika fin som alltid. du kommer vänta på mig tills min tid är inne. de är vad jag tror, jag kanske låter luddig och konstig. men man måste tro för att kunna lyckas. och jag tänker inte dö för dig, jag tänker leva för dig, göra allt dubbelt så roligt, dubbelt så konstigt, dubbelt så galet. bara för att faktiskt ge dig allt de du aldrig fick chansen att uppleva. varför deppa när man kan göra de till något lättare. klart att jag skulle göra allt i världen för att få chansen till att träffa dig just nu. men eftersom de inte går får man se de ljusa i situationen.

sen till mig själv, som person kan jag verka rå och ganska hård. men jag är ganska rädd som person. väldigt rädd faktiskt. min största rädsla är rädslan för att misslyckas. den rädslan kommer eftersom jag har otroligt höga krav på mig själv. jag har heller inget vidare självförtroende och anpassar mig ofta efter andra. men jag har lärt mig nu. man måste tänka på sig själv i första hand. de behöver inte alltid innebära att man är egoistisk, de behöver inte innebära att man skiter i andra. de för mig innebär i de flesta fallen att man är rädd om sig själv. de är svårt att sätta gränser, men gränser är till för att hjälpa och efter man har satt ner foten och visat vart gränsen går, de är först då man kan känna lättnaden.

jag brukar ofta tänka på hur fort man dömer folk. ja själv är exakt likadan. en person med tatueringar och piercingar är tuff och rå, svår att nå, en person med skjorta och kjol är fin i kanten, en person med fläck på tröjan och slitet hår är en utsliten små barns mamma som är påväg att gå in i väggen. men de är inte alltid de är så. de kanske faktiskt är tvärtom. jag själv har erfarenheter av liknande saker. har ofta fått höra kommentarer om hur jag kan hjälpa en "sån" människa och hur jag kan ställa upp gång på gång. men jag är så stolt över den personen. jag är så stolt att personen lever, tagit sig vidare och faktiskt kämpar. jag skiter i om folk har ärr över hela kroppen, svart fett hår och läder stövlar. hjärtat kan vara av guld ändå. ibland kanske man behöver kolla på allt i ett annat perspektiv. allt är inte alltid som de verkar. och nästa gång kanske de är du som behöver hjälp. de är i den stunden de är försent att bli efterklok. men de är aldrig försent att ändra sig.

alla kan göra fel och saker som man undrar ifall de ens tänkte överhuvudtaget. men de är först när man inser felet som man kan ändra på de. ser man inte felet kan man inte ändra. gör man inga fel kan man heller inte göra några rätt. och sen tycker jag man ska leva som man själv vill. inte göra som alla andra bara för att, våga va dig själv och den du vill vara. de kan hjälpa både dig själv och folk runt omkring dig. man lever bara en gång och då är de onödigt att slösa bort den chansen på att vara någon man egentligen inte är. släpp lös dig själv och ha kul. livet är till för att älskas.

sen alla i norge. jag tänker på er, och ni ska veta att ni är starka som fortsätter att kämpa.

tillsammans klarar man allt.

nu ska jag sova.

lite rörigt kanske.. men ah, mina tankar och mina åsikter, inget som behöver delas.